DEN FÖRBJUDNA SKOGEN
Det sägs att den förbjudna skogen anlades av den Onde själv, kanske inte handgripligen, men väl av hans tjänare. Den har funnits sedan tidens begynnelse och vuxit sig fram på magiskt vis. Det är en visuellt mycket vacker plats. Skogens magnifika grönska och förföriska dofter är häpnadsväckande.
Aron Stenhjärta som levde under uråldern var en man som föddes utanför äktenskapet och den förste som överlevde efter att ha förirrat sig in där av misstag. Hans liv blev aldrig detsamma efter det. Upplevelsen skulle gnaga på hans själ ända ner i graven. Han tacklade det på det enda sätt han kunde, genom att…
Ur Begynnelsekrönikan
Valdemar hade ridit hårt och nu behövde hästen vila. Det fanns egentligen ingen tid för det, men han hade inget val. Han lämnade stigen och sökte sig till en liten glänta och lät honom beta av det tjocka gräset. Han bestämde sig för att slå läger och göra upp en eld. Han stirrade in i lågorna, men hade svårt att komma till ro. Drakpasset var ännu minst en två dagars ritt bort, men demonen skulle förmodligen slå av på takten när han inte längre kände sig förföljd. Han ansträngde sig för att slappna av. Till sist somnade han och vaknade inte förrän gryningsljuset snuddade vid ögonlocken. Han satte sig upp och trevade efter en bit torkat kött som han hade haft inlindat i en läderpåse. Det fick bli en sparsam frukost. Han sköljde ner allt med några rejäla klunkar friskt källvatten ur sin plunta. Därefter reste sig han sig upp, bröt lägret och svingade sig upp i sadeln. Han knöt näven
”Jag lovade mig själv att aldrig mer rida igenom den fasansfulla platsen. Den ger mig kalla kårar än idag, men klarar jag det, så sparar jag mycket tid, kanske tillräckligt för att hinna ifatt demonen”
Det tog inte lång tid innan han var framme i slutet av ett öppet fält vars gräs vajade lätt i den milda vinden. Framför reste sig magnifika träd vars tjocka uråldriga stammar var som fastgjutna i den bördiga jorden. Kronorna sträckte sig mot himlen och vecklade ut sig som jättelika solfjädrar under den nu gassande solen. Luften var fylld av sensualism och ingen i världen kunde tro att detta var gränsen till helvetet. Han lät hästen lunka på så sakta det var möjligt, ville inte annonsera sin ankomst i förväg, det skulle bli jobbigt nog ändå. Han böjde sig fram och vilade sin kind mot hästens varma hals. Han klappade den mjukt med ena handen. Han kunde inte nog bedyra sin kärlek till sitt fullblod, Månstråle.
”Ja, min vän, vi har varit här förut. Du känner det och är lika ovillig som jag, men vi har inget val. Jag vet att du kommer att ge allt, för min dotter är i fara och det finns ingen annan väg att gå”, viskade Valdemar i hästens öra på ett språk få känner till och ännu färre behärskar.
Valdemar trängde in och bakom honom slöt sig träden tätt ihop likt ett draperi. Det verkade som om skogen stängde reträtten och vägen ut var förseglad för alltid. Han visste att det var en synvilla, men för de svaga och klentrogna kunde denna känsla av vanmakt vara första steget mot hopplöshet, som övergick i rädsla och slutligen i ren skräck. Då var de ett lätt byte för mörkrets krafter. Valdemar skrattade inombords, ett uttryck för förakt för ondskan och i hans tycke larviga försök att snärja honom innan han ens påbörjat sin resa genom dess domäner.
